My way or the high way

Jaha så var den här igen, dagen innan det nya året eller kan man säga att det är idag? Iaf i natt vid 12 börjar det nya året vi går in i ett nytt årtionde och vad det kommer att erbjuda är ännu ett mysterium. Förra året vid den här tidpunkten var jag i Vemdalen, och det som hände där skulle förändra mitt 2009 totalt. Utan att ha den minsta aning så träffade jag killen jag 7 månader senare skulle flytta in hos i Stockholm. 2009 har minst sagt varit en berg och dalbana från början till slut. Jag började året med skidåkning i Vemdalen, kom hem och bröt med killen som kunde vara min stora kärlek, men jag var dum och vågade inte släppa någon in på livet igen. Ist träffade jag en kille i Vemdalen som skulle bli en stor förändring i mitt liv, jag kommer till de senare. I march i år bröt jag mitt första ben om man kan kalla de ben? Jag fick en spricka i bäcken benet när jag och Camilla var upp till Vemdalen över påsk, det blev en lång färd med ambulans upp till östersundslassarett där jag fick spendera min långfredag och tro mig den var lååång. Vi som skulle slå våra klackar i taket den kvällen, ist satt vi där hela dagen och 1 på natten fick jag åka hem mot sjukhusets vilja. Jag fick hoppa på kryckor i en månad, inte det mest ultimata när man är uppe i Vemdalen med massor av snö, ni kan ju bara tänka er hur det var att hoppa på kryckor där. Jag sjönk ganska rejält med kryckorna och det är inte det optimala när man har jädrans ont. Hur skulle det då gå när jag kom hem, jag hade ju en häst så skulle skötas. Det gick med hjälp från underbara tjejer i stallet så fixade jag det. Nog om de, på tal om hästen så är det här året det värsta jag har varit med om. Jag fick lov att ta bort den varelse som bettyde mest i hela världen för mig. Min älskade häst, den finaste varelse som fanns fick jag tillslut lov att säga adjö till, en svår tid började. Efter mycket kämpande och motgångar fick jag tillslut inse att det inte länger fanns något att göra. Jag hade prövat allt, gjort det flesta behandlingarna man kunde göra, så fick jag ta beslutet som jag en idag undrar över om jag gjorde rätt fanns det möjligen inte något mer jag kunde göra? Som tur va hade jag en underbar familj och underbara vänner jag kunde trösta mig med när det var som jobbigast. Tiden gick och jag fick lov att acceptera läget och gå vidare. Jag spenderade många timmar på ett tåg mellan Västerås och Stockholm. En plats som fick mig att glöma de tråkiga hemma. I jannuari åkte jag för första gången till Stockholm och hällsade på killen jag träffade i Vemdalen. Han var spännande, det var nytt, Stockholm gjorde mig lycklig. Efter det första mötet ensamma fortsatte resorna mellan Västerår-Stockholm, Stockholm-Västerås. Under hela våren pirrade magen lite extra varje gång tåget gled in på centralstationen. Den 21 augusti flyttade jag in till killen som fått mig att känna pirret i magen. Jag var nu en 08, till en början var allt, nytt kul och spännande, sommaren spenderades ute på Vindö i Stockholms skärgård. Det var underbart, när svensk sommar är som bäst. Så kom hösten och allt blev lite gråare lite tristare. Längtan hem var stor, året igen blev det många timmar på tåget. Varje gång jag km hem, känndes Stockholm mer och mer avlägset. Inget jobb, bara en massa plugg. Så kom det äntligen. Jag fick ett jobb, i november fick jag jobbet på Nordea finans. Det gjorde att jag accepterade Stockholm lite mer, nu hade jag äntligen ett jobb att gå till, ändå fanns en kännsla där jag inte kunde ta på, som att något fattades? Det var det här jag alltid hade drömt om? att bo i Stockholm att bo i en fin lägenhet på östermalm med min kille, att hitta ett jobb där så jag kunde slå mig till ro. Nu dagen innan det nya året, sitter jag hemma i Hallstahammar och funderar på vad som igentligen har hänt? Vart sjutton har det här året tagit vägen. Det har gått i ett, utan att jag har hunnit stannat upp och funderat på vad JAG vill. Jag vet inte vad nästa år kommer att erbjuda men jag kan med säkerhet säga att jag än en gång kommer att få åka berg och dalbana vare sig jag vill eller inte. Är det något man har lärt sig under alla år så är det att inget går någonsin lätt det kommer alltid att finnas motgångar vi får möta på vägen. Jag älskar kännslan av att inte veta vad som kommer att hända, ett år frammåt. Om ett år igen har jag nya saker att skriva här, ett nytt år att blicka tillbaka på. Jag hoppas att jag har rätt ut vissa frågetecken i livet, men nu ska jag bara njuta av att jag får spendera kvällen men vänner jag tycker om.